går den vanliga vägen hem där snön alltid knastrar under fötterna och vinden alltid blåser från sidan
jag såg ut i mörkret och tänkte
jag har alltid gillat mörker
finns inget att vara rädd för där och det sviker en aldrig, alltid lika återkommande

det var för 4 somrar sen som du dök upp
du var mycket sötare än alla andra, så det var inte så svårt att se dig

jag har aldrig slutat drömt
jag har aldrig slutat tänkt
och jag har aldrig slutat hoppas

jag gick på vägen där jag gått så många gånger
jag funderade på universum och hur stort det egentligen är
jag såg upp på månen som lyste alltid så klart där borta någonstans
jag tyckte jag såg dig
men du tittade inte på mig
du tittade bortom mig

du gjorde som du alltid gjort

jag skrek
vevade med händerna
hoppade

jag gjorde allt för att du skulle se mig
men du tittade bara förbi

helt plötsligt så slutade snön att knastra och allt blev bara kallare
jag tog på mig mina vantar och drog huvan över mig

jag trodde det skulle bli varmare när man närmade sig
men så kom jag på, du kommer inte vara där

jag har alltid drömt om att du ska stå där imorgon på min begravning
du har slöjan över ditt ansikte
försöker hålla tillbaka tårarna

jag har alltid drömt om att du ska se på mig på ett sätt som du aldrig tittat på någon förut

jag vet att du aldrig kommer ha slöjan för ditt ansikte
du kommer sitta och skratta och vara lycklig utan mig

jag önskar du kunde vara det med mig istället

jag hörde en gång att endast döden kan släcka hoppets låga
men varför har då inte min slocknat?

jag är nog inte död, för då känner man inga känslor