*

och hon viskade varsamt:

när nöden går bärsärk bland tingen så kurar kosmos
och sammeten vänder sin himmel emot, struken avig
medan väggarnas konst skakat ser på men brevet

måste få gå

och ingen penna klarar kampen
med vibrerande fingrars nöje
över skallrande tangeter

när himlen läcker

för när jag vänder min sida tror du ändå på fred
och ingen vet om kampen varit eller ens startat
och bara för att du talat sammet så klär jag inte
i spets och tyll när världar brinner och torn rasar

jag klär mig i bly bleck och brons
och därför är leendet långt långt borta

kvar på en bägares sigill

medan jag håller emot fallet vägrar marken stå bi
för Himlen är redan spetsad av okända lansar
och ingen kan säga när nästa möte kommer

därav skuggornas ryckiga framfart som släggor
på dammet i hysteriska försök att skingra det

men mörkret vet inte det - mörkret vet inte det

för någon som köpt silvervilja för guldskulder
medan havet speglat stjärnfall och drömska månar
smeker endast medfalls där draperingarna dovt
förvillar fallet

och natten kallas endast natt, igen

ej det druckna svartas bägare och ej heller
min hands värme därpå kommer få dig förstå
att lansar kastas alltid underifrån

och himlar läcker när världar brinner
och torn rasar

*