Jag går längs den ensliga stigen genom skogen.
Jag går försiktigt och känner hur stenarna hugger i mina fötter då och då.
Huden går inte sönder, men det gör ont.

Jag stannar upp.

Jag ser en rörelse i ögonvrån.

Där, inne bland träden.

I en väl inövad rörelse hukar jag mig ner och drar en pil ur kogret på ryggen, spänner bågen och siktar.
Jag koncentrerar mig, känner hur armmusklerna spänner i kapp med bågens ram.
Jag fokuserar min blick och är stilla som en staty.
Lite längre bort ser jag henne, skogsrået och utan tvekan avlossar jag pilen.
Swisch säger det och den flyger mot målet med dödlig fart.

Som skjuten ur en kanon exploderar mina lår när de skjuter ifrån marken.
Med onaturliga krafter flyger jag fram över stigen, springer i kapp med pilen jag precis avlossade.
Nu skär stenarna djupa hål i mina fötter och blodet rinner men jag kopplar bort smärtan.

Det hela sker på några få tiondels sekunder.

Med en sista spurt kastar jag mig framåt framför skogsrået precis innan pilen tar henne.
Smärtan bränner i mitt bröst av ansträngningen från ruschen.
Jag tappar luften helt när pilen jag sköt genomborrar min egen bröstkorg och punkterar min vänstra lunga.
Den outhärdliga smärtan får mig att falla ner mot marken.

Istället för att slå i marken fortsätter jag falla, i mörker.

Jag faller i och genom natten, smärtan avtar sakta och min kropp är nu kall.
Jag fortsätter falla i vad som känns som en evighet.

Jag känner något svalt mot min panna och hör en mjuk kvinnoröst viska något på ett språk jag ej förstår.
Jag försöker öppna ögonen men de är som gjorda av bly och min styrka är borta.
Jag vill säga något men innan jag hinner känner jag ett finger mot min mun som en gest om att jag ska vara tyst.
Min kropp är nu varm som bara den, febern har börjat härja.
Jag skakar av feberfrossa, jag är svag, balanserar på gränsen till de dödas rike.
Då säger kvinnorösten någonting igen jag ej kan förstå och sen kryper hon intill mig och håller om mig.
Jag känner hennes nakna mjuka hud mot min ärriga febriga kropp.
Hennes styrka flödar sakta sakta in i mig.

Jag tappar återigen tid och rum.

Jag slocknar och vaknar till då och då i nästan panik, men hon ligger lugnt och tryggt där och vyssar mig till sömns igen.

Så en dag vaknar jag och febern är borta, liksom hon.
Jag känner hur styrkan börjat byggas upp i min kropp igen.

Jag öppnar ögonen sakta.