Korta stunder av lycka bildar stjärnbilder på mitt mörka själavalv.

Jag faller med konstant hastighet i ett vakuum av känslolöshet.

Barfota pulsar jag sakta i den rasande vinterstormen med svart sorgeband och alltför envis för att ge vika.

Ensam går jag gata upp och gata ner i en stad utan ljus och utan kärlek.

Jag bär på en längtan efter en tid där vi inte kunde köpa oss fria från vår största synd.

En tid utan dåliga ursäkter och menlösa måsten där vi själva och våra nära får vår fullständiga uppmärksamhet och ärlighet.

Hade jag fått växa upp med kärlek och i djupet av mitt hjärta fått lära mig att jag duger som jag är, oavsett vad jag gör och presterar, då kanske jag inte hade behövt kämpa varje timme,varje minut bara för att stå ut med mig själv.

Balanserandes på kanten till självföraktets djupa Abyss har jag i år endast en önskan - låt mig förstå om så bara för en sekund att jag förtjänar att älskas enkom för att jag är jag.

Underbara ofullkomliga vackra lilla Jag.