Jag sover i verkligheten, gömd.
Vaknar om natten.
Jag lever i drömmen där jag är fri och obegränsad.
Min själ är en snöflinga som aldrig smälter.

Spegeln ljuger!
Denna slitna man kan inte vara jag.

På ett ensamt hotellrum sitter jag och väntar på Gud.
Ingen kommer.
Jag är en dåre som vågade tro på att tro.
Ett liv efter detta är rent slöseri.
Jag lever inte ens i detta nu.
Behöver knappt en morgondag.

Skakiga ben,
darrig röst.
Jag skriker mig hes och ställer mig på bordet.
Blundar.
Faller ihop.

Jag tar en kniv och skär i min själ.
Bitarna säljer jag till högstbjudande.

Stilla.
Jag ser en vacker blomma i en vas.
Vet ej vad den heter.
Nedstoppad liksom jag,
växer aldrig mer igen,
vacker tills den vissnar och dör.

Jag kippar efter andan i detta andefattiga liv.
Går åter dit alla andra vill att jag ska gå
Upptrampade stigar, förutsägbara och säkra.
På denna väg kommer jag säkerligen att dö långt innan döden kommer.

Vill följa mitt hjärtas kompass till lyckans land.
Men jag har inget norr och inget söder.
Hittar endast till misär och elände, vet inte annars vart jag ska gå.

Fast kanske, ändå, kan jag våga tro på att tro?
Inte på Gud, men på mig själv.