Jag går i den kalla vinternatten.
Stjärnklar himmel.
Bitande kyla.
Frasande snö.

Det är ändå varmare än permafrosten i mitt inre.
Alltid kallt, så kallt.

Jag nynnar sakta en vaggvisa för mig själv.
För barnet inuti glasburen, för gudinnan.

Stjärnan faller liksom jag.
På mina bara knän ber jag om förlåtelse.

Men änglarna har slutat lyssna.
Även jag.

Trötta på denna feghet.
Att inte våga vara jag.