där är du. så många dagar går när jag stirrar i taket, dagar då du försvinner och jag når dig inte. det finns ingenting att nå

trots att din doft tar sig in under min hud, trots att du varit så nära och trots att jag inte kan låta bli att bevaka dina handleder kommer du inte närmare. mitt beteende liknar att halka på en stor gata men visst har vi alla förödmjukats så hårt inför oss själva att det inte spelar någon roll vem som ser oss längre. så många gånger har jag låtit mig blottas, har låtit min hud lämnas öppen och låtit den klyvas 

för ja, jag kan logik. även om jag orsakat mig själv syrebrist så ofta att mina luftvägar borde vara obefintliga vet jag vad jag gjort och vad du är. jag vet att min hand är för skev för att få plats i din, är medveten om infektionen runt mina läppar och jag kan inte. det finns rädslor jag burit i mina armar så länge att de inte längre kräver omsorg; de får vad de än vill ha ändå. tiden går, aldrig kommer jag låta den gå av sig själv och den går, jag söker vidare, spinner vidare och jag tror det är dags att inse skillnaden mellan sår och ärr

tittar upp och du kommer inte tillbaka. du har gjort det tidigare men jag vet att du inte gör det nu. kanske gör det ingen skillnad; det här var förlorat innan jag visste om möjligheterna till vinst. så vad gör jag? sliter ut mitt förkolnade, lite variga hjärta och lägger det några meter ifrån dig. låtsas som att jag inte förtjänar att vara närmare men en djupt rotad rädsla hindrar mig. när jag olovligt omfamnar dig med okontrollerbar puls är det illamåendet jag trycker hårt hårt hårt mot min kropp, fastän du alltid håller mig lite för länge

sen finns det andra. någon jag borde dras till, du känner henne inte. det finns en som bränt mig och förgiftat mina vener och tankar men aldrig längre än så, och så finns en som tagit preparaten lite längre. för det är vad vi tre gör, vi som bands ihop av en längtan efter mer vinglande ben och fotfäste. det finns en flicka jag lärt mig att jag inte känner, jag har lärt mig nu att det inte är någon idé att ens försöka ta mig djupare än under huden, jag lär mig än att inte ramla i hennes närhet. vem som helst får ta emot mig utom den personen som svek mig på ett sätt jag aldrig borde förlåta men jag har väl gjort det. 

vet ju att jag en gång för många år sen ställde mig i ett badrum och släppte in tre siffror och ett komma, de skrek låt oss komma hem och jag tog dem med mig. de var vilsna och de var rädda, om det inte var jag. tal är logik, det har jag lärt mig i takt med att inte lita på vad någon säger. i takt med att rusta upp ännu ett försvar

där är du. långt men ganska kort härifrån, jag har aldrig varit hos dig. du säger att du bor i en lägenhet i en brun byggnad. tror att om jag stod vid din port skulle jag känna lukten av det där oförlåtliga sveket som fallit i glömska. din doft hade nog övermannats och jag hade sökt dig som jag söker nu.