det finns någon nu

hon säger att jag är vacker, hon ler lite innan hon kysser mig på perronger i diverse städer, hon håller om mig i sömnen. med hennes hand i min kallar jag mig trygg när jag inte ens minns vad det innebär

kommer dock i håg tydligt när luften smakade salt och ångesten var ett rasande hav utan någon som helst möjlighet till lindring, när jag var sjukdom och någon annan symtomen. nu sitter jag mitt emot henne och ser dum ut med äckliga armar och ben. vi uppskattar tystnaden som en livboj i drunkningstillstånd och jag drar ner ärmen på tröjan

hon röker alltför mycket och säger att döden är något att tro på

inget i mig stormar som förr men vågorna har bringat mig långt bort från land. oftast flyter jag på rygg med slutna ögon, men så fort vinden för med sig minnen av åren som gått är jag under ytan igen med vattenfyllda lungor. jag har slutat skrika tyst när jag andas vatten, jag har slutat skrika helt. rösten bär inte längre

hon försöker lära sig dricka vin och säger att hon accepterat tröttheten

så fort hon åker norrut igen tänker jag att patetiken i mitt beteende borde ha ihjäl mig. att hon kan så mycket bättre än jag. det är sant, men så fort våra blickar möts på centralen töms mitt bröst på oro. mitt hjärta slutar pumpa ut ängslighet i kroppen så fort det kan. hon håller om mig och jag tror på det för jag vet nu att tvivlet i mig är omöjligt att påverka med ord, handlingar eller något alls; att det är något jag måste lära mig leva med, som allt annat.

hon bär en doft av blommor med sig och säger att sorgen får en lära sig att leva med