hon var havet jag såg från håll, jag borrade ner fötterna i sanden
små små sjöar har alltid sökt ett hem i mina händer, jag har tvingat dem att stanna där men radikala konsekvenser är så mycket lättare att hantera än långvarig tristess
så jag simmade ut till henne med fem livbojar, hon ville inte ha någon och inte jag heller egentligen så jag lät dem alla flyta i väg till en mer behövande när jag visste att de skulle slukas av fyllda floder med en obotlig hunger

vi båda vet att det inte ska handla om val. ingen förtjänar den friheten, ingen får den gratis så vi stal alla fria val vi kunde hitta
girigheten efter en skev dum mognad svälte oss till slut, hon är så tom
jag som ville kasta mig ut i slumpens strider ligger nu på ett kallt hårt golv, håller mig för magen och kan inte skilja på kvävning och manuell nedstängning av andning

vi snurrar hon snurrade jag tänkte på fritt fall
det var inte mitt hjärta som krossades, inte hoppet utan något mitt i solarplexus
i alla fall kastade det mig fullständigt ur gravitationen
"du har ju inte ens försökt"

det handlar aldrig om någon självrespekterande ilska eller några demonstrativa handlingar som mina blickar och ord gärna förvrängs till, det handlar om luftbubblor under isen
det vet hon
och ändå schemalade hon slukhål, rankade strömmar och citerade låtar under en exakt tid
när hon tog min hand var det enbart för att mäta min puls men jag är exakt ett år före, 63 slag i vilopuls, jag vet det nu
precis som jag numera vet att otillräckligheten i mitt blod bara kommer från allt jag delat med dig