står på balkongen, på tå nu, tittar över kanten
fimpar extra långa extra billiga cigg
en efter en, det blir liksom en drog att göra allt fel
fast missbruk är ett ord jag inte förstår, det är det som är grejen

river inte upp mig längre, bränner mig inte, blöder inte
ett lugn lär sig umgås med oron i mitt bröst, finner ett lugn i att vara trygg i min egen sjukdom
det finns en trygghet i att låta lungorna drar ihop sig
men jag skriker ändå, inte efter hjälp eller uppmärksamhet utan mest för att prove my point, inte för att det är lätt
mitt leende skvallrar inte om lättnad utan frihet, inte glädje utan de stenar jag sett falla till marken utan en önskan om att krossas under dem
istället har jag valt att kliva över dem

för saker löser sig ju nu för tiden
reparerar allt jag tagit sönder när övergreppen blivit en tjutande tvångstanke i mina armar
jag gömmer saknaden och ignorerar min rasande längtan
springer hem utan att snubbla fast jag är så jävla full att ångesten bildar ett kletigt spår i snön
eller gräset, jag fryser så

det är väl dags för mig att sluta vara så olyckligt kär i mina möjligheter
jag måste sluta tråna efter mina förutsättningar
när jag lika gärna kan fånga in dem och låta dem åtra mig
tror jag suktar så mycket efter ett hem att jag går vilse på vägen dit

tar en sista cigg
det är svårt det är så jävla svårt att ha mediciner i sina händer och låta bli dem
eller om jag tar dem, jag vet inte längre skillnaden
det är väl det som är grejen