jag säger, "vinden blåser hårt utanför"
och det gör den, bara inte just nu
för du var vinden och du var stormen och du var kaoset jag åtrådde mer än något annat
du var syret i högsta möjliga hastighet och du var den enda åtrån jag kände till

nu vaknar jag i buskar och stapplar hem med den orörda väskan i ena handen och skammen, själväcklet, i den andra
jag säger, "bara jag inte tar amfetamin"
jag säger det och det hjälper inte

mina tankar tar mig vidare
och jag tänker så himla mycket, på dig, på allt
jag tänker, "jag måste förlåta mig själv för att jag släppte in dig"
men det går inte, jag kan inte förlåta mig själv för jag gav upp allt jag var
bara för att i samma ögonblick mitt samvete frigjordes kastas ut i vindstilla öknar
jag säger, "jag kommer aldrig förlåta mig själv"

det är du. jag vet bara inte vilken storm jag tänker på