det är när jag skålar vin i någon park, det är när jag ser tunnelbanan rulla in,
när jag fladdrar med ögonfransarna
det är då jag inser att jag alltid, alltid, kommer ha eldar i händerna trots att jag så gärna vill tro att jag byggt bo i askan
ut ur det ena in i det andra, fan hur ska jag kunna se skillnaden efter allt som hänt

det här kommer ta år av terapi, jag vet
men det får vänta ett tag till