när jag vaknar med andan i halsen, smutsiga lakan och ett rusande hjärta ser jag på min kropp. har blivit ärrad som i strid men fan, det här handlar inte om att slåss, inte ens om att slå tillbaka. det handlar om svaghet, svaghet i sin renaste form och jag kommer inte vidare

jag vet att jag är någon jävla pyroman som ser er tända på er själva utan att lyfta ett finger. vad gör det om mina armar skakar av koncentration, vad gör det om jag rusar fram, vad gör jag när ni gör er själva till sot, kan någon berätta för mig vad jag ska göra

när jag var liten fanns inte blod utan tvångsmässiga ord framför spegeln, ord som tagit mig hit och ord som än jagar min ömmande rygg. vi har rest oss ur våra sängar och tagit oss hit, vi har dragit upp och ut varandra och sen ner igen, långt ner under asfalten. än lär jag mig massa saker om er, trots ensamheten som gäckar mig konstant och bränner i ryggen

genom mina ben och genom mitt kött har jag sett smuts. jag har sett smuts, desperation och äckel. det jag har förtärt, det jag har haft sönder och spillt i öppna sår, det bor i mitt blod och det vilar i allt som levt innanför min hud

tänker på sår jag kliar upp, sår som gör mig till en hon långt långt borta. har skickat iväg er alla till andra sidan jorden, som en gentjänst eller ett straff för att jag glömdes bort. kan se er ändå, era silhuetter som inte tycks vilja lämna min blick. visst gör ni saker worthwhile, visst tar det mig vidare, visst är jag inte tolv längre, snälla lova mig att jag är äldre än så

jag gör vad du vill för din skull. kan inte se mer än vad mina tankar låter mig bevittna, men du lever och jag gör vad du vill. vi sågs så kort och jag kan räkna dagar igen. visst är saker sköra. allt är så jävla skört, så outhärdligt tunt men vad gör det? hur skulle det kunna röra mig när dina händer än vandrar över min rygg, trotsar oövervinnerliga avgrunder tiden har utvecklat. bär alla intryck du gav mig i armarna, fingrarna och i sot jag fått i håret. du tittade på mig och, för första gången på en väldigt lång tid, kändes det som att min värld var i balans

när morgonen gryr och kedjan aldrig bryts ser jag på ärr och jag ser på äckel, men jag reser mig upp. jag är äldre än jag förstår och yngre än mina tankar men min rygg håller mig uppe, och när jag står vet jag att jag än kan gå. rastlösheten har slingrat sig runt mina muskler men jag ligger stilla. oron rör sig som djur och jag gör allt, jag gör precis allt för att få dem lugna men inget vill vila och det var år sedan jag fick sova