Vill inte.
Det känns ungefär som en tonårsrevolt i
hjärtat helt mot min vilja.
Jag vill bara skrika ”NEJ DET TÄNKER JAG INTE”.
Trots att jag vet att det både är orealistiskt och
helt enormt idiotiskt. För att inte tala om barnsligt.
Ändå blir jag arg.
Är det mitt fel att jag bara vill leva drömmen?
Är DET orealistiskt kanske..?
Naivt, kanske.
Äckliga, äckliga vardagsäckel.
Jag tänker inte låta dig nästla dig in i mitt liv.
Jag SKA leva drömmen.
”NEJ DET HAR JAG INTE”.
Shit. Jag gjorde det.
Är jag fjorton år igen nu?
Förlåt, jag ska. Ja, nu.
Drömmen kanske kan få dispens att lämna en LITEN
lucka åt vardagen varje dag. Men bara en liten.
Ja, jag är på väg. Nu.
(Fast jag inte vill)