Vinden krökte hårdhänt sina fingrar kring Vilhelms kropp. Kylan var påtaglig, den trängde in i ben och märg och detta till trots lät han den ena foten passera den andra längs med den smutsiga trottoaren som tog honom hemifrån. Vilhelm tycktes inte alls säker på varför han lämnat lägenheten. Men inte heller säker på varför han inte hade gjort det tidigare under dagen. Det fuktiga gruset fastnade på skorna och varje steg fick gruset att sprätta upp och skita ner hans nya rock. Han öppnade den ena fickan och körde ner sin hand i den, grävde försiktigt bland nycklar och kvitton tills han fick grepp om en cigarett, höll upp handen och lät sin blick stryka över sin morfars gamla armbandsur. Den lilla visaren pekade på nio och den stora på två. Sedan kupade han handen framför ansiktet och tände sin cigarett med den andra.

Himlen ovanför var dränkt i mörker och asfalten låg blank av vatten och is. Längs med gatorna låg resterna av vinterns snö, som av hundpiss, sand och avgaser förvandlats till en brunspräcklig sörja. Med dömande blickar tycktes allt runtomkring honom, höghusen, vägskyltarna, träden ja till och med snön, iaktta honom med misstänksamma ögon. Bilarna slirade ursinnigt var gång de körde förbi och en projektil av medvetenhet skar genom februarimörkret, träffade Vilhelm och han kände att alla existenser, alla ting, vars blotta närvaro skrämde honom, synade varje liten beståndsdel i hans taniga kropp. Den yttre världen såg rakt igenom honom och från magen strålade en odefinierbar oro ut i bröst och hjärta, men Vilhelm fortsatte i rask takt att gå. Över torget ekade alkisarnas skrål.

Omedvetet ökade Vilhelm tempot tills det att han mer än gick småsprang under gatlyktornas ljuskäglor. Han sög i sig all tjära och allt nikotin med djupa bloss, blåste ut den varma röken på sina stora, knotiga händer som bultade av värk och när cigaretten brunnit ut fimpade han den på trappuppgången till ett köpcenter. Byggnaden, som bäst kunde liknas vid ett blött, rektangulärt plaststycke som någon kastat på marken, stirrade också det illasinnat på honom. Känslan av att vara överflödig högg inuti honom när han såg in genom köpcentrets glasdörrar. Några av de lysrör som mötte hans blick och som försatte byggnadens lokaler i ett dunkelt, obehagligt ljus, blinkade aggressivt och var på väg och dö ut. De flesta affärer hade stängt men en livsmedelsbutik höll fortfarande öppet. Vilhelm smet försiktigt in genom de automatiska dörrarna och möttes av en vägg av varm luft. På en bänk innanför låg en utslagen man med kraftigt krökt rygg. Likt ett hoprullat bältdjur i försvarsställning låg han stilla på bänken. Han bar en tjock, grårutig jacka genom vilken man kunde urskilja en ryggrad. Vilhelm tänkte att mannen nog var död, och att han hade legat där i timmar. Han försökte känna något, någon slags empati men förmådde det inte. Oron skälvde inom honom och lade beslag på varje tanke och varje känsla. Han förde sina händer intill ansiktet, kliade sig i ögonen och fortsatte in i butiken.

”Tack för att du handlar hos oss och välkommen åter”
Vilhelm hatade den falska, datoriserade vänligheten och de metalliska orden. På väg ut igen såg han att bältdjuret fortfarande låg kvar på bänken men att det rörde på sig. Mannen var uppenbarligen inte död. Vilhelm fortsatte ut genom köpcentrets dörrar och stoppade händerna i varsin ficka och började gå. ”Hallå! Du där, du glömde något?”. Bakom honom sköt en äldre kvinna ut orden med spröd, hes röst. Vilhelm hajade till och vände sig om, mötte kvinnans blick och kände att han rodnade en aning. ”Du måste verkligen ha huvudet fullt som handlar och glömmer dina varor.” sade kvinnan och log. Hon var medellång, hade ljusgult stripigt hår, mörka ögon och hennes kroppshydda var av den grövre sorten. Vilhelm gick kvinnan till mötes och tog över kassen ”Ja förmodligen, tack så mycket, tack”. Men snabbt vände han sig om igen och började gå därifrån. ”Ingen fara...”
Det vilade något kallt i kvinnans röst. Och då Vilhelm hade mött hennes glansiga blick hade han tyckt sig se bortom hennes vänliga gest. Hon var en del av det hela och Vilhelm sjönk allt djupare med kassen, som till hälften fylld av folköl, slet ner honom i mörkret likt ett ankare. Vad världen nu än bestod av och hur den än var beskaffad så stod det klart för honom; den var inte ämnad för honom.