[Justitia; Venus-aspekten; vågskålen - balansen - och faran med under-/övermåtta.]

*

hon har åter igen visat sin kraft
hon har åter igen gjort oss mindre
hon har åter igen tagit över den klubba

vi förtjänat

när moderns vrede tonat ner
tror vi att allt är över för denna gång

skalv på skalv på skalv gör oss vana
gör oss döva för orsaken och gör oss
ännu mer måna om vårt skydd

vi försvarar

det är moln på vår himmel
och tårar i våra ögon och vi ser
ännu inte det som kommer

vi tror ilskan är själva hotet
vi tror vi kan vänta ut en moders humör
vi tror skalven är det viktiga

vi genar genom enkla diagnoser

modern klandrar oss
för morden på hennes kropps väsen
och vi förstår inte att orsaken är ej
där verkan finns

vi genar genom enkla diagnoser
och det är moln på vår himmel tills

självsvängningen tar över

rättvisan hand i hand med jordens
rättfärdigande för sin egen överlevnad

vi är små återigen och vi är få som förstår
vad den hand som håller vågskålarna vill
mer än finnas för vår läxa att lära

hur stannar man en självsvängning
ej genom försvar och ej genom:
den tar det som gives

kan skålarna visa att
för att få är vi tvugna att ge åter
det vi först lånat

Justitia
*