Han har så vackra ögon.




Det är som om någonting sjunger i dem, kurdiska sånger från en svunnen tid.

Endast vetskapen om att den mannen går bakom mig på isen får mitt hjärta att nynna med i sångerna, jag känner inte orden men jag kan höra melodierna.





Det är väl någonting med en sådan människa, någon som tycks slita sönder mitt inre utan att det behöver göra ont.


En kväll grät jag för honom och mig.

Jag grät för hans döda föräldrar och jag grät för min otillräcklighet i förhållande till hans harmoniska uppsyn.

För jag ville ge honom allt som innebor min kropp, trots att jag fruktar att han inte skulle ta emot det.



Men han är så vacker, min kropp söker hela tiden hans, även då jag inte lagt märke till honom förrän efter ett år.







Under kvällarna och nätterna tänker jag på hur jag skulle få honom att kyssa mig ännu en gång.

Det känns som om jag inte kan gå vidare från den stunden utan att få känna hans läppar mot mig igen.



Så kommer frågorna upp igen i mitt huvud.

Var det endast för att jag gav honom enbart kyssar och ord som jag vill tillbaka till hans värme?
Eller har den lilla romantikern inom mig börjat krypa ut ur garderoben?



Och är det i så fall det som krävs för att jag ska älska en människa, att jag ger mig till honom i små doser?


Någonting inom mig säger att det var ett bra sätt att få mig själv att sakta lita till honom, men att det inte hade räckt om det varit någon annan.







Kärlekshistorier är märkliga ting.

Vissa varar i år, medan andra inte existerar längre än till gryningen.
En del ger oss en stund av trygghet och tillfredsställelse, men inte mer.

Andra fyller upp våra sinnen och kroppar under lång tid, ristar in berättelser och händelser som romaner i vårt inre.



Det är även märkligt vad de kan göra för en människa. De sätter henne i och ur balans på samma gång.





Och det spelar egentligen inte så stor roll om det endast handlar om en obesvarad förälskelse. För vi känner någonting inom oss som har en helande effekt på hela vårt liv.




Det låter som en romantisering, som om det vore så enkelt med kärlek.

Det är inte enkelt.


Det gör många gånger förbannat ont och får oss att ligga under ett täcke, drunknade i tårar. Men det är någonting magiskt med det.


För när vi glömmer alla sår vi fått av den, eller vågar hoppas trots all smärta den förosakat, så utsätter vi oss för den åter igen.





Vad är det som är så fantastiskt så att vi vågar lämna ut oss på det sårbara sättet till någon annan?

Vad är det med kärlek som gör att människor kan korsa alla gränser, som kan ge oss en sådan styrka?






Ibland undrar vi varför vi gör det, vissa dagar ser vi ingen poäng i det känslomässiga kaos det innebär.

En del förklarar det som en biologisk drift i förklädnad. Det är allt för cyniskt, för vad vore världen utan människor som älskar?



Jag tänker på barnen på ett barnhem i Rumänien, som blev så skadade av sin avsaknad av erhållen kärlek.

Och barnet som skiljde sig så från de andra, endast för att städerskan höll i det ett tag under sin dagliga vilopaus.








Kärlek ger människor hopp. Den får oss att våga tro att det finns någonting värt att leva för, bland allt elände.

Att den inte är enkel är inte mer än logiskt. Resten av livet är inte mindre komplicerat, och stora ting över lag är sällan okomplicerade.