Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En sådan människa som jag

 

 

Jag sitter här på ålderdomshemmet. Ja, jag är ganska gammal nu. Knäna är det inget vidare med och jag har en höftprotes samt lösgom. En svart peruk täcker mitt kala huvud. Jag behöver mycket reservdelar nuförtiden. En gång var jag vacker, faktiskt. Män från hela Europa kom och ville se mig. Hrum, host, flämt. Jävla bronkit, har svårt med andningen. Inte ens Bricanylen som man andas in med en inhalator hjälper. När jag var hos sjuksköterskan häromdagen angående bronkiten, frågade hon - "vilka andningshindrande symtom kan du påvisa."

"Räcker det inte med väsandet, kanske?" Frågade jag tillbaka med en stönande utandning. Hrum, ja jag var en gång vacker men det sista tio åren i branschen var hårda. Det sista tio åren på gatan då jag tillfredställde männens lägsta begär, var inte snälla mot mig. Prostitution, eller horeri är ingen lätt utväg. Det är inte som i de gamla filmerna med schäslonger, fina madammer och champagne. Jag kallade mig för Dolores, och officiellt arbetade jag som dansös. Jag, den vilda passionerade dansösen. Jag var exotisk och jag var vacker. Vad det exotiska bestod i, undrar ni kanske? Ja, en sjungande sävlig gotländska när man utövar detta yrke, kan hos vissa anses exotiskt.

Men sedan kom dödsstöten när jag fyllde fyrtio. Efter fyrtio år fyllda kallades jag för gamla märren. Ja, det måste syfta till sängen hästen tror jag. Efter fyrtio fyllda dög jag bara till en snabbis mot väggen. Jag hade otur flera gånger då jag blev blåst på pengarna. Efter snabbisen kunde dom vifta med en femhundring framför näsan på mig och sedan slå ned mig. Idag och även då undrade jag vad som fick dessa män att ta sig sådana friheter? Jag tillhandahöll en tjänst, precis som alla andra tjänster. Skulle de ta bröd från bagaren och sedan klå upp honom för att slippa betala? Aldrig! Men ett fnask? Speciellt ett luder av den äldre och mer välanvända sorten, det var en helt annan femma. Ja, ibland på den tiden fick jag inte ens ihop en femma om dagen.

Ja, ja. Den tiden är nu förbi. Jag anmälde mig faktiskt här på ålderdomshemmet Aleris Äldrelots i Vittsjö, Skåne år 2002. Jag fick flytta in ett halvår efter en intervju med verksamhetschefen. Hon frågade vad jag hade gjort då jag var arbetsför. "Egen företagare" svarade jag. "Ja det är mycket påfrestande att vara egen företagare då ni fick så lite stöd från staten" sade hon då." Sedan frågade hon vad jag hade sysslat med i mitt företag. "Jag tillhandahöll hushållsnära tjänster" svarade jag. Ja, jag ljög ju inte.

Ja, sedan pratade vi om ditten och datten. Nu bor jag här och ingen anar att jag varit "exotisk" en gång i tiden

Det mitt liv har lärt mig är att det är lätt att lämna ut kroppen, men desto svårare att lämna ut sin själ till någon. Jag visar fortfarande upp en tuff fasad mot folk. Ja, det blir ju då mot personalen här. Men jag vet inte ifall jag kan känna något överhuvud taget, faktiskt. Jag har förträngt det där ni kallar för själen. Mitt liv går på tomgång här, med ett förkrympt inre lever jag mina dagar och levererar hårda Onlines till folk som passerar. Mitt inre gapar tomt. Var det, det yttersta priset jag fick betala för att stå ut?

Jag menar, en sådan människa som jag, är det svårt att älska. För det mesta är jag spänd inombords, men låter min  attityd som tuff äldre tant råda. Det är svårt för mig att låta fasaden rämna.

 Jag blev faktiskt rörd en gång. Det var en ungdomspraktikant här som var utsänd från arbetsförmedlingen. Han arbetade här i 14 veckor. Vi har ju gemensam sal där vi äter vår mat, men egen lägenhet. Den här unge praktikanten minns jag fortfarande väl. Han hette Mattias och hjälpte till med att ge oss mat. Jag visade som vanligt upp en tuff attityd. Men han genomskådade mig ganska lätt. Är det så med ungdomar att dom kan det nuförtiden? Eller var han speciell, denne Mattias? I alla fall så under sista veckan han gick här, så kom han mig nära på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

 Det är nu fyra år sedan. Så gav han mig en kram den sista dagen då han skulle sluta. Det var inte så mycket bevänt med kramen. Jag menar, den var trevlig, men det var hela hans sätt att nästan vördnadsfullt behandla oss gamla. Ja, jag levde upp en tid där och kände nästan något. Jag trodde att mina känslor hade torkat bort. Jag grät hejdlöst på mitt rum efter det att han hade kramat mig.

En pojke var den första mannen som nådde fram till mig.




Prosa (Novell) av Mr Lindemann VIP
Läst 1351 gånger och applåderad av 51 personer
Publicerad 2011-03-12 18:04

Författaren Mr Lindemann gick bort 2012. Texterna finns kvar på poeter.se som ett minnesmärke på den avlidnes och/eller de anhörigas begäran.



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Mycket väl skriven där man verkligen kommer in rummet
av berättelsen.

Varje själ bär sin historia inom sig.
2012-02-24

  Bibbi VIP
Starkt berörande.
2011-10-20

  Svartsilver
bland det bästa om nog inte det bästa
du skrivit tycker jag. detta berörde mig riktigt djupt.
du sammanfattar ett människoöde i en kort novell och jag är helt
tagen. nu upprepar jag mig i olika format, jag vet. men som sagt jag e tagen
och kan inte tänka riktigt klart. så går ju tankarna över till ens egna liv, och vad jag själv vill ha uppnått innan dagen är där då man sitter still. som sagt du öppnar riktigt många tankar.

ett bokmärke som ska läsas många många gånger.
2011-03-15

  Carola Bouvin
Vad rörande, vackert hemskt och mycket sorgligt. Ja här fick du med många bitar som berörde djupt.
2011-03-15

    Bashak Bsk
Det är god empati av dig!
2011-03-14

  Nina V A
Du har en god berättarton man gärna följer, varm och insiktsfull. Detaljer som lyfter och berikar. Bra!
2011-03-14

    Bodil Sandberg VIP
Du får mycket sagt här ..som alltid på ditt lite tvetydiga vis betonat och framställt och som alltid > superbt!
2011-03-14

  demonsson
"En pojke var den första mannen som nådde fram till mig", var de sista orden och de orden som fick berättelsen att bli hel. Jag tycker mycket om allt här. tack. mvh demonsson (Christina)
2011-03-14

  Gisela Nordell
det fina med novellen är blandningen av
djup insikt med medkänsla och humor.
Den är verkligen läsvärd!Tänk att du kan leva dig in så bra
i någon som levt utanför ramarna och fått betala ett högt pris
,att bli förhärdad..men sen kommer nåden iform av villkorslös kärlek från den unga pojken.Får mig att tänka på ett tänkespråk:
Endast den som är utan försvar når genom motståndarens murar.
2011-03-14

  Karin Rosberg
Tack! ur en åldrings perspektiv och vad som rör sig inom......sådant många inte vet och aldrig får reda på!! jag vet vad det vill säga och hur mycket det betyder att vara närvarande den som nu befinner sig på boendet för äldre! det är svårt att lätta sitt hjärta för någon om inte förtroende skapas........//
2011-03-13

  Ninananonia
Den här berättelsen tyckter jag mycket om.
Jag tyckte att den var berörande.
Vilket smärtsamt liv hon levt. Hon stängde sitt hjärta.
Men en pojkes kärleksfulla handling, öppnade det igen när hon var gammal.
:) Vackert!
2011-03-13

  Regular VIP
en text som verkligen berör
applåd!
2011-03-13

  walborg
Gripande och fint - ett möte - så bra skrivet!
2011-03-13

  kråkan VIP
..underbart!..jag arbetar med döende människor och har sett många fasader rämma..det bästa måste vara att aldrig sätta upp några..fast det är väl lättare sagt än gjort antar jag..tack för fin läsning..
2011-03-12

  lilla t VIP
Tackar för intressant läsning... alla blir vi ju gamla en dag...
2011-03-12

    ej medlem längre
Ett svårt liv, svårt att genomskåda det svåra tidigare i livet, finns många som gömmer sig bak låtsade fasader. För varje fasad som rämnar kryper en medmänniska fram. Må vi välkomna dem, som pojken med goa kramen gjorde på sitt enkla vis.
2011-03-12
  > Nästa text
< Föregående

Mr Lindemann
Mr Lindemann VIP