Mannen slipar rost från yxan
tar ur boden, fäller hasseln

Nöten slungas ner i havet
blir till skepp på kam av vågen
förs av vindarna mot väster

Skeppet slås till flis mot klippor
roderplankan når till stranden
hittas av en ensam pojke

Han tar kniven ut ur slidan
formar biten till ett kastspjut

Spjutet slungar han mot solen
för att pröva nya vapnet
når till rymden, sveds av värmen,
får sin svärta utav natten
faller sedan ner med månljus
landar där vid pojkens läger
där han sover invid havet

Spjutet blir hans hjälp i handen
när han söker träffa bytet
natt och dag finns kvar i hasseln
söker målet när han måttar
för att fånga djur att äta

Så en dag syns albatrossen
havets stora himmelsfågel

Pojken kastar svarta spjutet
också upp mot heligheten

Fågeln ser och säger: "Hassel
du skall sluta spilla blod nu
du bär nötens kraft i skaftet
nu är tid för nya livet

Vänd mot myllan och sätt rötter
bli till buske, god för fåglar,
bli din herres härskarinna."

Spjutet hörde, vände banan,
flög med spetsen ner i gyttja
blev till buske och fick grönblad
stod på klippan högt i världen

Pojken såg sitt spjut försvinna
såg på albatrossens flygfärd
anade en annan tid nu
drog så bort till andra trakter

Åren gick, men busken fanns där
levde som ett skeppens märke
till den dagen när en gubbe
gick på stigen upp mot klippan

Hasseln ropade på mannen
kände pojken trots hans rynkor
bjöd på klättring upp till toppen
uppför grenars branta trappor

"Du har kommit", så sa hasseln,
"jag har väntat, nu är stunden.
Du är den som fann mitt virke
du gav färden upp till solen
du är den som tog i skaftet
det som blivit svart som natten

Nu är stunden för en långfärd
Jag vill be dig om ett stordåd
Jag vill ge dig friska nöten
den som blir till skepp i havet

Jag vill ge dig dyra skeppet
be dig segla det mot öster
bort till landet fullt av klippor
landet där det växer hassel"

Gubben hörde trädet böna
han sa ja med brutna rösten
klättrade med nöt i handen
ner från hasseln, ner till stranden
såg hur nöten blev ett storskepp
klev ombord och satte segel
lämnade det egna landet
såg hur hasselträdet krympte

Albatrossen, stor som molnet,
visade nu gubben vägen
skeppet seglade i dagar
for inunder nattens månljus

Så till sist kom österns kuster
så kom stranden, så kom klippan

Skeppet for i tusen bitar
gubben klarade sig oskadd

Låg på stranden som en brädlapp

Såg en kvinnas nakna fötter
bars av någon upp längs stigen
kom till skjulet högst på berget
var nu ensam där vid dörren

Visste att i skjulets inre
stod en yxa, brun i eggen

Mannen öppnade och tog den
slipade på bergets brynsten
kände svarta skaftets styrka
såg hur solen log från himlen

Gubben högg mot hasselns storstam
fällde gamla hasselbusken
lät så yxan bara ligga
såg mot kvinnan, unga flickan,
kände egna huden spännas
kände åter sig som pojke

Nöten slungas ner i havet
blir till skepp på kam av vågen