Dagarna blir till år, jag väntar på dig än,
på föreningen vår, att mötas igen.
Vi träffades där, i vår själs förra existens,
När är du här, jag kräver audiens.
Vad tjänar det att plågas, att vänta, att längta,
Varför låter jag mig att bollas, att sakna, att vakna...

..gråtandes inombords.

Varför minns jag ej ditt namn, varför finns du inte i min famn.
Var är du då jag kräver dig, då ensamheten kväver mig.
Då jag sitter och skriver poesi, hoppas om något än att bli.

Orden blir till rader, raderna blir till text, ensamheten,
i min själ, har växt. Bortom min vildaste fantasi,
finner jag dig, någonstans långt inuti.
Snälla, kan du höra min röst, läsa mitt sin,
komma till min tröst, gör mig din, bli min.

JAG SKRIKER UT I VÄRLDEN.

Hör mig!

Se mig!

Känn mig..

...visa dig