Visst är de jobbigt att matas med detta negativa hela tiden.

Det är denne envåldshärskare Kadaffi som har en eller två skruvar lös.

Hur stoppar man en sådan människa, jag hoppas bara att det går fort.

Mina tankar går till kvinnor och barn som finns i det landet.

Vilken press och skräck de tvingas leva under, dag ut och dag in.

Likaså är det Japans jordbävning och tsunamin. Hur mår vår jord egentligen?

Kärnkraft har än en gång visat sig livsfarlig, ändå byggs det fler kärnkraftverk.

Strålningen är hög på vissa ställen nu i Japan, plus att människorna inte har hus, mat eller friskt vatten.

Är det bara jag som funderar på detta elände som drabbar världen?

Har vi blivit lite känslokalla för att vi matas med allt som sker.

Vi svenskar har det bra, men kommer det alltid att vara så?

Jag känner mig så liten just nu.