En gång räddade du min själ

från mörkrets vilsna vägar

förde mig i hamn

trygghet.

Såg mig

älskade

helade

tvillingsjäl.

Ett tag

en stund

ett äktenskap

Din hunger var stor

som rymdens svarta hål

omättlig

du.

Otillräcklig

själen förtvinade 

svalt

jag.

Varför?

Tillit!

Jag var tvungen

att rädda

mig själv.

Förlåt!