Söker efter mig själv
och undrar vart jag
tagit vägen

Jag brukar inte försvinna så här
i alla fall inte så här länge
och spåren jag gett
är svåra att tolka

Borta är Baudelaires Ondskans blommor
borta några paket
med choklad
en flaska
med äppelvin
en handduk
och krukväxten
i söderfönstret
den som nyss
börjat rodna
i knopparna

Stegen från huset
går mot olika håll:
upp mot vedstacken
för att sedan försvinna
bort mot sjön
iväg till cykelskjulet
men ingen cykel
är borta
och porten
är fortfarande låst
för vintern

Jag börjar undra
vad som egentligen
kan ha hänt mig

Var jag deprimerad
vid försvinnandet?
Nej
men jag vet
att jag var förvirrad
att jag i ett par veckors tid
kunnat förlora mig
långt bortom dagen
så som jag minns
från alla förälskelserna
Nej
jag minns lycka
mer än något annat
ljus och lycka

Jag tror att jag vill
hitta mig själv
eller i alla fall veta
vad som kan ha blivit av mig
och vart jag kan
vara på väg
om jag nu
är i stånd
att veta sådant
längre

Jag vill att
jag skall ha det bra
och att vinet
kan räcka länge
lika länge
som Baudelaires dikter
och som
solen och månen
och kanske räcka till andra
vid en lägereld
någonstans
i världen

Vid försvinnandet
var jag iklädd
både skor och kläder
det är åtminstone
vad jag tror

Kanske var jag
på väg mot bergen
långt borta
till ställena
som bara jag känner
men var det så
så säger jag det inte
till någon annan
än mig själv
eller till den
som jag själv
väljer

Upplysningar om mitt försvinnande
kan lämnas
till mig personligen
på den här adressen
eller när ni ser mig komma
med en bok under armen
och sjunga en sång
om en trumma