Är inne på min tredje kopp te för kvällen, äter kladdig semla med för mycket florsocker, utanför mitt fönster faller snön fast att det borde vara vår. Jag borde städa mitt rum, för min jordglob börjar bli dammig och golvet är täckt av kläder och böcker. Jag borde plugga, för det borde man alltid och jag ligger efter i vartenda ämne. Jag borde vara glad, för det ska man vara. Jag minns oktoberkvällen i höstas då den första snön kom, gatan utanför mitt hus är lika vit nu som då, inte ett spår i snön. Fem månaders vinter är för mycket. Jag känner mig tom på ord, allt jag skriver är krimskrams, nonsens. Jag saknar mina skrivarfingrar, de som för ett år sen for över tangentbordet, kunde säga och uttrycka allt som ville sägas och uttryckas. Nu hittar jag inte orden för att beskriva känslan, det går trögt och långsamt, jag känner mig handikappad, begränsad. Jag känner mig rastlös, kan inte längre isolera mig i timmar med ipod-lurarna i öronen, kan knappt ens lyssna färdigt på en hel låt. Min tredje kopp te är slut, tom. Tomtomtom. Allt som finns kvar av semlan är florsockret på mina fingrar, smaken av mandelmassa och grädde i min mun. Och snön på marken och florsockret på semlan och taket i mitt rum, allt är vitt. Vittvittvitt. Söndag den tjugosjunde mars. Jag kommer inte att minnas den här dagen, för alla dagar smälter samman, det är svårt att minnas specifika dagar när allt flyter ihop, när ingen dag urskiljer sig. För söndag den tjugosjunde mars tvåtusenelva är ingen speciell dag.