Jag gömmer mig för världen
Jag kryper in i mig själv
När jag tänker på nåt som ska göras
Blundar jag tills tanken försvinner
Jag är instängd i min hjärnblockering
Jag kommer aldrig någon vart

Hur jag än gör
Finner jag ingen motivation till något
Inte ens till att
Svara på smsen från mina vänner
Det är så mycket lättare
att bara låtsas att man inte finns

Alla saker jag vill göra
Blir aldrig mer än fåfänga drömmar
Som blockeras av
Alla måsten som aldrig blir av
Nog är det lättare då
Att krypa ihop i en hemlig värld

En värld där inget varken är eller finns
Likgiltighet är det enda som existerar
Och kraven har försvunnit
Tillsammans med alla drömmarna
Om det man ville uppleva
Framtid är ett uttryck som man glömt

Ibland är jag rädd att jag aldrig kommer ut
Ibland är jag ledsen för att jag vet
att jag inte kan stanna för evigt
Att gömma sig här blir detsamma som att
Frysas ned i en tid
Och vakna i en annan

För vakna, det måste man
Förr eller senare blir man alltid väckt
Och vem vill då vakna upp i en
lika mörk, och lika dyster
men annorlunda och obekant
främmande, mer skrämmande värld?