Jag ville aldrig slåss med verkligheten.
Jag ville njuta av den och behaga den,
men hur jag än försökte vara den till lags,
behaga den, försköna den och idealisera den,
behagade den endast slå tillbaka
för att skoningslöst och ensidigt, urskiljningslöst
och elakartat konsekvent blott ge mig fan,
som om jag var en brottsling
för att jag blott ville göra gott.
Mitt brott var då min kreativitet.

Så sätt mig då i fängelse
och isolera mig med självmordstankar
som den enda terapin och vägen ut,
det enda rimliga att göra
som en mänska brottsligt delaktig
i det omänskliga fördärvet av planeten,
mänskligheten ihjälparasiterandes
på en natur som kvävs i mänsklighetens spyor
av dess ansvarslöshet, korruption och självsvåld.

Min enda tröst är min asyl,
min arbetsplats, där jag alltjämt
åtminstone kan arbeta
gratis som jag alltid gjort i hela livet
för att fortsätta få fan för det
av orättvisans och omänsklighetens samhälle.

Om man ej får vara idealist och leva för idealismen
har ej livet någon mening och är blott parasitism,
och ett samhälle som bryr sig om att sabotera,
motarbeta, våldta och förgöra själens idealism
är dödsdömt och ett monstrum av parasitism
som man kan överleva blott igenom att ta avstånd från det.