Jag minns min barndom vid den svenska kusten, den ljuvliga bris som smekte mina barnkinder, där jag tillbringade en stund med morfar och det var en sann lycka, det var hos mig...

Sen rann tiden iväg och jag slets bort fràn denna kust för att hamna i Eskilstuna, en av mina barndomsstäder och där kände jag mig hemma, fast det var nàgot som slet i mig, bort fràn mitt hem...

Det var nàgot omtumlande och jag föll för att hamna i Paris, dâr jag sà oförklarligt kände mig hemma och allt var sà välbekant, trots att det var första gàngen jag var i denna historiska stad och jag fastnade.

Orden som nu kommer när jag besöker Sverige är att jag ska àtervända hem.

Je rentre chez moi !

Jag àtervänder hem! Hem? Men hemma är Paris och inte min barndoms kust ej heller Eskilstuna, chez moi som signifierar hos mig, det är Frankrike...

Paris, je t'aime et la bohème songe dans mes oreilles !