Så här var det. Jag satt på bussen på väg mot söder, trött efter en bissi vecka. Det regnade cats and dogs, som Simon och jag säger, och var sådär regntungt och dystert som det kan vara bara i Sverige.

Bussen stannade vid en hållplats prydd med reklam om Vintagemässan när han plötsligt bara var där. Han gick förbi bussen på väg någonstan eller ingenstans. Jag sträckte ut min arm genom fönsterrutan och den blev 1,2,3 och till slut fem meter lång (han gick rätt snabbt) innan jag kunde knacka honom på axeln. Han vände sig om och log som bara han kan och även fast det regnar i Stockholm idag var det plötsligt bara sol hos oss.

-Shall we go and fiiika, frågade han?

och jag sa ja såklart!

Så du förstår Lili, du behöver inte skriva några fler dikter om Simon, dig och fulfurun för han är min nu.