Jag var ute på stan med några väninnor.
Vi gick förbi ett skyltfönster med skor,
vi stannade till... Vi gick in i butiken...

Skor på små bord, skor på hyllor, som
gick upp långt över väggarna till taket.

Jag häpnade jag tittade runt om, om det fanns
några skor för mig... Nej... Men mina väninnor
hade hittat rosa... Hänförda! Pytt tänkte jag!

Jag letade efter något annat något eldigt något
vackert med sting något, som inte var skor utan
underbara ting. Som var små utanpå stora inuti!
Jag hade storlek 39! En väninna 35 den andra
36 eller 37. Så för mig gällde det att hitta något
stort i något smått men ändå så snyggt och
något, som bar benen flott... Och mig!

Då såg jag dem längst upp i ett hörn röda
höga smala men skitsnyggt formade
klackar. Stege togs fram skorna
plockades ner, väninnorna gapade
med munnarna öppna, skulle jag
ha dessa, dem kunde jag ha en gång
sen var de slut, de var helt enkelt
too much, begrep jag inte det
tooooooooo muccccchhh...

Jag begrep ingenting, jag provade dem.
De satt, som en handske! De var, som gjorda
för mig, de var mina. Det såg väl jag så fort jag
såg dem, att de var mina! Inget snack om saken!
Dessa skulle jag ha.

Då känner jag en hand på min axel och en
skokartong stacks under total tystnad in under
min näsa på lådan stod skornas pris i rött att läsa...
Då vaknade jag till det svindlade i ögonen,
som i hjärtat... Priset var inte av denna världen
det tillhörde en värld, som jag bara tittat in till innan.
Jag vacklade men tog ett starkt tag i en pelare och sa:
-Jag tar dem! Färgen eldigt rött! Passformen
perfekt! Att gå i dem känns, som att gå på bomull!

Väninnorna himlade med ögonen och sa att jag
var inte klok. En tok från fötterna till hjässan...

Jag hade dem på bröllop, på barndop, på student-
fester, när jag skulle vara fin hemma, när vi var på
dans och tänk alltid hade jag kläder, som passade
så bra till just dessa skorna...

Så en gång på en dans var det, som vanligt kö till
damtoan, men på herrarnas var det ingen kö, jag
öppnar dörren och tittar in, ingen där inne...

Jag gick in...

Faktiskt första gången jag var inne på en herrtoa!
Men där hör jag röster undrar varifrån de kommer
tittar upp i taket då förstår jag att det jag hör är
röster, som kommer från damtoan, och jag hör en
välkänd lady, som talar högt och säger: -På vilken
fest man än ser Ewa, så har hon de där asflotta
skorna på sig, men har vi inte sett nog av dem nu?
Tröttnar hon aldrig? Jag har tröttnat! Har hon inga
andra att ta på sig, jag tror att hon har dem på sig
på begravingar också... Hon måste älska dem mer
än allt annat, aldrig har jag varit med om en så
enkelriktad människa, som Ewa...

Jag blev verkligen paff! Vad hade hon med mina
skor att göra...

Kvällen gick och jag såg inte mycket av henne, tur
det, men när jag och min man gick hem efter
festens slut så hade jag hunnit tänka ut
innan vi kom hem vad jag skulle ladda
med vid nästa dans...

Dagen kom jag hade på mig ett par svarta snygga
flotta högklackade skor med slejf... Sådana där
riktiga tjusarskor... Vackra så man skulle kunna
dö för dem... När min man såg mig i svarta skor
sa han bara: -Är du sjuk... -Nej, sa jag, överför-
friskad av glädje till vansinnets brant skulle man
kunna säga... Han sa: -Du är nog sjuk...
-Nej sa jag ovanligt klok...

Vi kom till dansen. Hon var där! Hennes man var där!
Efter en halvtimma eller så bjuder han upp mig till
dans, och han säger han måste berätta något
för mig.... Under årets danskvällar har mina
röda skor diskuterats... Han hade aldrig fattat
vad det handlade om han hade aldrig brytt
sig. Men ikväll när jag kom i svarta skor då
blev det totalt tyst, då begrep han inget
heller, skor som skor och svarta vad då...
Och hans hustru hade sagt vad i allsin-
dar har hon på sig...

-Jo sa jag, jag kan berätta för dig om läget
så kan du sen i din tur berätta för din så
rara hustru, som har ett sådant intresse
för mina skor... Att idag har jag sorg och
då bär jag svarta skor. Men hade jag
sörjt någon jag hade älskat då hade
jag haft mina röda skor på mig även
på sorgens dag! Så just nu i detta
tänkeriet känner jag mig inte alls
enkelriktad, utan mer dubbelriktad...
Visst låter det kul! Glöm inte att
berätta just det om rikningen
för din fru... Jag har förstått
att det är en av hennes ismer!
Oh Du tack för dansen!