Så... Nu sitter jag här igen, i mörkret, med dataskärmen som lyser upp mitt anlete. Kanske har jag fastnat i denna position, rak rygg, fixerad blick och gungande fötter. Om jag vaknar imorgon är jag redo för det, jag har intagit min slutgiltiga position. Jag poserar med vidöppen mun och utsträckta händer. Ta mig, jag vill att du ska ta mig! Finns där ingen i världen som vill ta mig, ha mig? Jag offrar både min själ och min kropp för att sväljas hel av dig, och jag vill även svälja dig, ditt, hela, helt. Men jag antar att jag har missat min chans nu, min sjukdom förhindrar mig från att fortleva. Jag måste utrota och utrotas, så står det i lagens stora bok och så ska det ock vara. Så lås in mig i mörkret, tvinga bort mig från de som håller mig kär! Jag skulle göra allt för att få röras av dig, en sista gång, innan jag svälter bort, hungersnöden är nämligen nära. Jag suktar efter din kärlek, din makt, din värdefullhet, din egendomlighet och allt som har med ordet kärlek att göra. Du är kärlek, din viljekraft, du som ger mig visdom, fysisk beröring och allt däremellan. Du förstår vem jag är, du förstår vad jag har, du vet vad du ska göra med mig. Säger det inte något?
Det säger mig mycket.

Kanske är det fel av mig att tänka, kanske fel av mig att förhasta mig, förlåt, jag ursäktar min impulsivitet, spontanitet och min gångstil. Jag vet att jag är fel, men jag vet att jag gör rätt. ...jag vet att jag är rätt, och jag vet att jag gör fel. Låt mig försöka igen. Låt mig helas, hela.
Låt mig svälja dig, ditt, hela, helt. Låt mig.