Jag jublar över att Astrid Lindgrens
bild kom med på en sedel för att hon
var en författarinna, som betytt mycket
för oss svenskar stora, som små, som gillar
att läsa och hon hade ju miljontals läsare
över hela världen bara för ett:
Att hon kunde konsten att berätta!

Är det femtio eller är det hundra skolor i
Tyskland, som har döpts efter Astrid Lindgren?
Är det någon, som vet berätta!

Beskedet vem, som kom med på sedelbilden
fick många litteraturvetare att sätta morgon-
kaffet i fel strupe, sen var klagoropen ute: De
skulle valt en lyriker en skönlitterär författare...
Fel val hade gjorts. Det fanns ju så många
andra och mycket bättre ideal att ta av...

Men är det inte bara så att i botten ligger
detta, som har funnits med hela tiden att
Astrid skrev mest för barn, och ibland de
där, som kallar sig stora författare är det
inte come-il-faut att skriva för barn...
Det räknas liksom inte alls..

Jag säger bara blott: -What! De är ju faktiskt
så att får man ett barn att intressera sig för
läsandet och böcker har även författare,
som skriver för vuxna en säker läse-
krets att räkna med...

De borde ju vara hjärtans glada att det finns
folk, som tar på sig det lågjobbet ur deras ögon sett
att skriva barnböcker och banar vägen för läsare till
dem och deras verk. De borde istället tacka sin goda
*-na att just sådana finns till, som detta vill!

När statsminister Carlsson skulle åka till Ryssland
blev det en stor nyhet, som det skrevs om i ryska
tidningar. När dagen kom och han anlände till
flygplatsen, var det fullt av folk och där var
ovanligt många barn. Även vid vägen
till platser dit han skulle stod också
förväntansfulla barn och tittade efter honom...

En journalist frågade barnen hur det kom
sig varför i allsindar de stod där och
väntade på statsminister Carlsson:
-Nej vi väntar inte på statsminister
Karlsson, det stod ju att Karlsson
skulle komma, men vi har inte
sett hans skruv i ryggen, har
han den gömd under rocken...

Har någon annan svensk författare
rönt samma intresse av sina läsare
att folk har väntat i timmar på att få
se en figur från deras skriftvärld komma
på besök till dem i levande livet...

Likadant är det med man
som även han får sin bild på en sedel:
Evert Taube, som också inte ansågs höra till
skrivareliten var helt enkelt inte salongsfäig i finare
litterära kretsar för han, som person eller skapare
av poesi, vers, dikt och musik höll helt enkelt
inte måttet alls.

Men konstigaste av allt är, ställde det folket
upp till fest och det behödes musik, då gick
det sällan en festdag utan att Taubes musik
både spelades och sjöngs med den äran.
Musiken, som sången lyfte allas hjärtan
och glädjen stod högt i taket. Ja det fanns
ju ingen så bra skald, som han...
Vinet rann, glädjen rann
då de sin älskade Taube igen fann...
Då var han alltid deras like
ingen kunde så bra, som han...
Han var ju deras man!
De tillhörde ju samma skrivande rike!

Inte alltid att nykterheten talar
med hjärtats ord...

Som sagt jag jublar!