1.
En gång i tiden
i år nästan glömda
bodde en bonde
med hustru och söner
nere i pörtet
det lergrå och låga
levde i lycka
trots brödbrist
i boden.

2.
Sönerna växte
till kaxiga karlar
klara för kraftprov
i vidare världar.

Förstlingen var
en flink man
med flickor
friade flitigt
och idkade älskog
fick sin belöning
- först smekord och sovel
sedan när ungarna kom
for han dädan.
Folk påstod sedan
att kärleksasynjan
tog honom till sig
som riddjur och redskap
redo för Freja att ha
som en fröjdvän
villig och välskapt
till kropp, och med krafter
klara för tjänster
i stall som i sänghalm.
Förstlingen var
och förblev som försvunnen
sörjdes en stund
utav ammande mödrar.

3.
Bondsonens broder
var mera för bragder
mera för lekar
med klingande vapen.
Han sökte tjänst
i den kungliga hirden
skrattades ut
utav ärrade stridsmän
tog då den störste
och slog ner i backen
bländade honom
med eldbrand från bålet.
Så fick han säte
i hövdingasalen
tog blind mans yxa
att bära i näven.
Slogs och tog byte
i Valland och Bretland
kämpade karskt
emot hedniska kurer
rövade guld
ifrån mör och från manfolk
skaffade skatter
till allt tyngre kistor.

4.
Bondsonen, krigaren,
blev allt mer girig
grep efter dyrgripar
också hos vänner
tog Balders armring
från hovet därhemma
låtsades leta
i jakten på tjuven
sökte med svärdet
få småfolk att ljuga
tog till sist bonden
sin far
med som fånge
- hövdingen dömde
till döden i repet.

5.
Bondsonen blev
en rik man med tiden
levde allena
bland vapen och silver
- ringen från guden
satt dold under dräkten
viskade ständigt
om stölden och sveket
till sista natten
när maran red mannen
när han tog kistan
med guldet i båten
for under segel
mot havet därute
togs utav ormen
som lever i djupet.
Ringen låg kvar där
på stugbordet hemma.

6.
Så ville ödet
för dessa två söner.

Också den tredje
fick snart lämna stugan.
Han smög så tyst
genom skogar och hagar
snarade fågel
var duktig på båge.

En dag så såg han
tre vitsvanar komma
landa på vattnet
och lägga av vingar
bli till tre kvinnor
som klev upp på stranden
nakna och fagra
som Friggs stjärnesmycken.
De gjorde upp
en eld under träden
värmde sig där
och började sjunga
dansade runt
allt vildare lågor
steg in i elden
och stod där tillsammans
fotblad på glödbädd
och gnistregn i hårsvall
smektes av kvällsbrasans
flammande fingrar
klev ur till sist
när allt blivit aska
lade sig nöjda
på marken att sova.

6.
Spanande sonen
smög fram
- tog ett vingpar
gömde det väl
och sig själv
i en buskskog
spanade lystet
på sovande kroppar
väntade på att de tre
skulle vakna.

Morgonen kom.
Det var dags nu
för avfärd
svanvita vingar
togs på över skuldror.
En av de tre
såg att vingarna stulits
stod kvar vid stranden
när systrarna lyfte
ensam och brydd
och i livliga tårar.

Då klev han fram
ur sitt gömsle
med fisknät
fångade henne
och band hennes händer
sökte med smekord
att få henne foglig
tog henne med
som en fågel till buren.

7.
Trots att hon var
en av jordens tre nornor
var hon nu maktlös
hos okände mannen.
Väl i hans läger
tog hon dock till orda
innan han kommit
att söka sig närhet.
”Jag heter Skuld”
sa hon
”vet du då redan
- en av de tre
som spår och som väver.
Nu har du makten
att ta mig som kvinna
men jag kan ge dig
det bättre i byte.
Låt mig få vara
så stannar jag hos dig
ett år i min tid
för dig som för evigt
bara du lovar
att då ge mig åter
bortstulna vingar
som du har lagt undan.
Då kan jag ge dig
det du mest kan önska
- rikedom, kvinnor
ett rike att styra.
Du kan bli kung
och få storfolk att lyda.
Jag blir din drottning
som styr alla öden.”

8.
Så blev det sagt
och så blev det lovat.
Ynglingen klädde sin fånge
med kläder
lät henne vara
trots längtan och trånad
lät henne spå
genom snurrande sländan
spinna hans livstråd
med lysande lyster.

9.
Strax blev han den
som fick följe
av svärdsfolk
strax drog de hem
gods från gårdar
som brändes
strax var han hövding
för rövarebandet
det som därefter
blev kallat för hirden.
Strax hördes hugg
i den urgamla skogen
yxornas klang
när man skövlade ekar
byggde av timret
en sal för en konung
sirade ut varje planka
med sagor
stora bedrifter
men allt var blott lögner.

10.
Tack vare Skuld
Urd och Verdandis syster
blev bondens yngste
den störste bland kungar
satt i sin sal
i sitt högsätes heder
mäktig i män
och i skepp och i vapen
farligt förmögen
på fängslade flickor
rik som en drake
i grottornas dunkel.
Byggde sitt land
i strider med grannar
segrade alltid
också mot vänner
samlade makt
som höet i ladan
nyttigt att ha
i nedgång och nödtid.

11.
Yngling blev man
och fick gråton i skägget
drottningen, Skuld,
förändrades inte
satt vid hans sida
med sländan i handen
tvinnade tråden
från krympande nystan.
”Make”, sa nornan,
”ditt liv går mot slutet.
Ger du mig vingarna
klipper jag tråden
byter min frihet
mot din stora heder
får dig att leva
i sagor framöver
- givmild till slut
med mat och med gåvor
skriver dig där
som en gudarnas gunstling
får dig att framstå
som frihetens furste
vännernas värn
mot oblida öden.
Make – jag ger dig
detta som gåva.
Ge mig min frihet
och jag ger detsamma.”

12.
Kungen satt tyst
med svartnande ögon
svarade Skuld:
”Vill du döda mig redan?
Vingarna ligger
så trygga i berget
vakande troll sitter vakt
invid kistan
kistan är låst
med järnband
och galdrar
platsen är stängd
av ormar med etter.
Spinn bara på
- jag vill leva för evigt
ta du det garn
som du ändå kan finna!”

13.
Suckade Skuld
men hon svarade inte
gjorde som kungen
sa till henne göra
knöt ihop tråden
med stumpar från golvet
tog vad som fanns
ibland lumpen och smutsen.
Gråblek blev tråden
och luktade illa
gråblek blev kungen
och mager om benen.

14.
Åren som kom
växte makten
som dimman
flöt över gränser
från rike till rike
kungen vars liv
varat längre än lovat
satt i sin sal
och fick buden
om segrar.
Sjönk på sin stol
blev en skugga
på sätet
salen blev kall
alla eldar
fick falna
- bara när kungen
befallde in bytet
bara när gammelmans fingrar
fick smeka
mynten av silver
och guldet som rövats
glimmade något
i svartnande salen
Ögonens eld
- och i skuggorna levde
drottningen Skuld
med sin virvlande slända.

15.
Hur han försvann
är det vanskligt att säga
Kungen som valde bort
sagan för grånad
blev själv som dimman
som la sig som locket
tätt över landet
och tätt invid själar
skrämde bort solen
och månen om natten
vakade över
att snövita svanar
skulle ta miste
i gråhet och kyla
skulle försvinna
från dalen som doldes
skulle ge upp
i sin jakt
på sin syster
sluta att ropa
där uppe i luften.

16.
Men så en dag
så var världen förändrad.
Dimman vek undan
från dalar och bergspass
Vinden kröp fram
ur sitt viste för vintern
sökte sig fram
över vide och hassel
lekte tafatt med ett
yrvaket björkblad
kom till en sal
som var gisten i grunden
såg i en glugg
en stor sten
på ett säte
såg hur en slända
låg slängd
ner på golvet.

17.
Hörde ett rop
ifrån svanar i öster
såg hur de kom
och såg flammor
från berget
hörde ett dån
som från järnband
som spräcktes
såg sedan fågeln
den vitaste vackra
flyga till mötes
de två högt däruppe
såg solen stråla
i flykten mot väster.

18.
Stenen begrovs
i en storhög
vid salen
sveptes med trolldom
för fäste i jorden
Runorna höggs
för att varna
och skrämma
minna om tiden
med dimma och dunkel
minna om honom
vars namn folket glömde
- Sorg var det enda,
hans hågkomst i sagan.

Salen blev bränd
i ett storbål
om våren
människor sjöng
och var glada tillsammans
byggde en by
nära platsen
för pörtet
det där tre bröder
var småbarn
i urtid.

19.
Det blev ny tid
Det blev lyckliga dagar
Byn blev till Gladhem
i solhästens rike.
Visst fanns det nätter
när spökeldar tändes
nätter när någon
gick tungt ifrån högen
bort till en rabbe med sten
för att leta
där efter skatter
som funnits i fordom
Eldstigen kallades
vägen emellan
dimman flöt fram
mellan jordhög
och stenhög
suckarna hördes
av den som var vaken
- ”Där går kung Sorg”
sade völvan som såg det.

Det spökeriet fick ände
med svanen
snövita fågeln
som seglade över
fällde en tår
över högen den stora
fällde en fjäder
mot högen av stenar.
Då blev det slut
med kung Sorg
i den bygden.

20.
Nu var det tid
för annat i trakten
Hit var han kommen
trolltrummans fjärde.
Sökte och fann
ett ställe med jordbin
hörde att völvan
sjöng honom sånger
visste att här
skulle nåjdens färd sluta.

Där skulle trumman
få nytt liv
i världen.