jag stiger upp inser jag plötsligt
börjar varje morgon kvällen innan
det är inget bra sätt och
sömn är bara frånvaro sen jag slutade drömma
att vara vaken är brist på sömn
och där ligger du naken och kall
betraktar dig från balkongen där jag alltid satt
nobelvägen vaknar långsamt till liv under oss
fast i sömnen låter du livet kliva åt sidan en stund
du som trodde att tillblivelsen var kommen med mig
vaknar skrikandes och jag
återigen
med min bok vid balkongen
vakandes
tänker på en gång när jag var liten och
sen en annan gång
och hur livet är ett cirkelresonemang
biter alltid sig självt i svansen