Blödande ögon av för lite sömn och en axel som värker.
Minnet har etsat sig fast som att det vägrar släppa taget fören jag förstår full ut vad det handlar om. Men så är det med många av mina minnen inget nytt för mig, det ska värka färdigt i mina sår innan jag kan gå vidare.

Kaffekoppen står bredvid min säng, egentligen är det vansinnigt att dricka kaffe den här tiden på dygnet klockan är bara tre på morgonen. Det är en rest från tiden med Honom, han klev upp den här tiden för att åka och jobba klockan fyra. Det var mysigt på något sätt, men det resulterade i att jag fick för lite sömn under en period.

Jag saknar honom,även om det var bra att det tog slut. Alkoholist och osjälvständig var han. Det var inget han skyltade med i början. Någonstans så tror jag att jag är en magnet som drar till mig trasiga män med min egen trasighet.

För visst är det så att jag har haft otur med mina män, varje man blir pappa på något sätt. Inget medvetet men det blir så. Också ett vanligt fenomen..
Men definitivt inget roligt fenomen i längden.

Men vi hade det bra en tid, det kan inget ta ifrån oss. Jag hoppas han kan sluta dricka och hitta livet. Men jag tänker inte slita ut mig i ansträngning av att få honom att sluta då han inte ens är på det stadiet att han inser att han är alkoholist. Den resan måste han göra själv.

Jag tar min kaffekopp sätter mig på balkongen det har inte ljusnat ännu och katterna har fått gå ut, dom trivs nu när marken är bar och det är varmare i luften. Fuktiga i pälsen stryker dom sig mot mina ben, glada att jag är vaken och håller dom sällskap. Kaffet har fått mig att bli klarvaken även lite lätt illamående.
Magkatarren vill uttrycka sitt ogillande mot kaffe och cigarett den här tiden på morgonen.

Om det inte bara var för minnena som jobbar i mig, när jag närmar mig dom så slinker dom iväg och leker tafatt med mig, Hur mycket minns jag? Men det är helt blankt i mig. Jag ser dom bara stå där mina två barndomskamrater. Dom går när jag kommer. Jag får inte vara med och leka. Det duger inte att vara med mig när dom har varandra. Är dom ensamma så duger jag att stilla deras begär att ha en vän. Så jag ser dom gå iväg. Just då, precis just då brister något i mig här och nu.

Jag inser att det är så min vän gör mot mig nu i vuxen ålder. Hon går ifrån mig och kommer tillbaka då det passar henne..
Det är samma smärta att bli lämnad nu som då..
samma sorg att stå kvar se dom gå och fråga tyst ut i luften.
Men jag då......