Klick, klick, klick låter det ifrån Jonas prissättare. Klick, klick, klick står han bakom Linneas kassa. Det finns visserlinge en hylla emellan, men trots det. Ljudet är nästan outhärdligt. Det är helt ofattbart att han som är butiskchef skall behöva så mycket tid på sig att prissätta några enkla varor. Linnea hade gjort det på halva tiden, eller kanske en tredjedel av tiden. Det är oerhört provocerande. Och när man tänker på att han lyfter nästan 10 000 mer I månaden äter det sig in I magen som en råtta fångad I en varm spann. Klick, klick, klick... Linnea börjar tänka på föregåned kväll, cigarettändarens cylinder som skrapar mot kolstiftet, den hastigt uppflammand lågan ifrån aluminiumoxidet I morteln. Ljusflimret mot bokhyllorna I den mörka lägenheten. "Kokbok för anarkister", "How to make a bomb using normal househod chemicals"... Alltsomallt närmare 100 volymer, mödosamt hopsamlade genom åren. Hon hade börjat så smått efter fastanställningen. Ett arbete som inte direkt krävde någonting, en lön som gick att leva på och lite till. Ingen lyx, men att arbeta på willyshemma har sina fördelar, man behöver knappast lägga en krona på mat. Linnea har läst att det kallas Rustis dykare, efter det finska ordet för sopor. Men arbetar man på affären behöver man inte precis gräva I soporna, det är bara att ta med sig det som står på lastbryggan för att slängas. Det är win win... mindre transportkonstnad för arbetsgivaren, billigare mat för Linnea. Pengar att spara, att lägga på annat. Och Jonas prissättare kommer att tystna en dag, det är lika säkert som havsströmarn, lika säkert som att fyrarna tänds om kvällarn. Linnea behöver bar lite mer tid nu.

Tanken hade egentligen varit att Jonas skulle varit borta vid det här laget, eller snarare, att hela jävla skiten skulle varit borta vid det här laget. Butiken, Jonas, kunderna och kanske speciellt den självgoda Olivia I kassan mittemot. Allt bortfrätt I en närande befriande aluminiumoxid låga, lika varm som en svetslåga, närmare 2000 grader har Linnea läst. Ifrån början hade Linnea tänkt på Napalm, fantiserade om hur Olivia skulle springa ut som en brinnande fackla. Men Napalm hade visat sig svårbemästrat och numera var två fingrar på Linneas vänstra hand märkligt svedda på översidan. (Det var därför hon alltid bar handskar) . Så Linnea hade ändrat inriktning, en brandbomb? Javisst! Men en brandbom baserad på aluminiumoxid, och så hade projektet tagit sin början. Har du någonsin försökt att bygga en bomb? I så fall skulle du veta att det är betydligt svårare än många tror, till och med en kemist hade säkerligen behövt veckor på sig, kanske månader. Någon som Linnea som knappt fick godkänt I Matte A på gymnasiet? Ja, flera år. Det är räcker nämligen inte med dom rätta ingredienserna. Proportionerna är oerhört betydelsefulla. En procent för mycket svavel och så frutt... Bomben tänder inte, allt förgäves. Nu kanske du gör invändningen att du hade någon kompis som byggde sina egna smällare e.t.c. Javisst, bygga en liten smällare är betydligt enklare. Men bygga en bomb med ett halvt kilotons sprängkraft? En helt annan skola. Linnea hade lärt sig allt den hårda vägen. Experimenterat, misslyckats. Försökt igen, misslyckats. Hon hade många gånger tänkt att allt skulle varit så mycket lättare om det helt enkelt hade funnits en kvällskurs I bombtillverkning, men både du och jag vet att ABF inte ger sådana kurser. Skrivkurser kanske. Men bombkurser? Skulle knappast tro det. Så Linnea hade varit utelämnad åt sig själv och sina böcker åt en vindlande mödosam vandring mot vad som från början hade tett sig som ett nästan ouppnåeligt mål, men som nu, efter närmare fyra år, som ett tämligen nära förestående och högst sannolikt mål.

Om Jonas eller Olivia hade varit lite mer uppmärksamma skulle dom märkt skillnaden. Hade märkt hur rakryggad Linnea numera gick, hur hon, utan att tveka såg kunderna rakt in I ögonen "hundrafem och femtio tack". Men Linnea är ingen som räknas I deras värld. Har aldrig varit det. Det är därflör Oliva tjänar mer än Linnea, trots att hon har arbetat där kortare tid. Har väl såklart knullat med Jonas. Det är så det funkar. Linnea hade förresten gjort detsamma själv om bara Jonas hade visat något som helst intresse. Inte ens när han "råkade" springa på Linnea naken I duschen på personaltoaletten verkade han reagera. Jävla Jonas, tror att han är något för att han råkat läsa några grundkurser I organisationsteori på sociologen. Hade väl Linnea också kunnat göra, om det bara inte hade varit för den där jävla matte B kursen som hon aldrig lyckades klara... Grundläggande behörighet... Goodbye. Sen hade det bara varit äldrevården , MacDonalds eller Willyshemma att välja på. Inte så mycket till val direkt.

Nu är klockan snart 5 och Linneas kassa fylls på, hon känner igen dom flesta. Småbarnsföräldrar och Lodisar ifrån Vita björn, rödvinsvänstern ifrån landshövdingehusen på andra sidan gatan med sin pretantiösa rädda världen stil, hade väl varit bättre att dom skickade pengarna till afrika istället för att lägga dom på nudiejeans tänker Linnea. Men Linnea vet, dom vill inte rädda världen. Bara gotta sig I att dom är sådana som vill rädda världen, inerst inne är dom lika jälva ruttna som alla andra.

Linnea känner igen alla kunderna, hon känner ingen till namnet. Brukar aldrig prata med någon. Inte som Oliva som hälsar på alla, kan någras namn, frågar hur det är, gullar med bebisar. Det är så att man kan spy på alltihopa. Till och med den där "drömmaren" brukar hon hälsa på. Han som går runt som om han vore på något jävla museum och drar fingret över hyllkanterna. Linnea hoppas att han också är där den dagen när allting smäller. Att han springer ut med sin fjantiga mockajacka med pälskrage efter Olivia.. Och att hela jävla pälskragen brinner som en nyårsfackla. Fan, där kommer han nu, och han har dessutom sin olidlige son med sig. Han som alltid skall betala och hjälpa till att packa ner varorna. Det tar dubbelt så lång tid. Det är Linnea som får ta frustrationerna ifrån dom som är efter I kön. Men det tänker han inte på den jäveln. Står bara där och tittar som om han hade all tid I världen att gödsla med. Han får väl se, snart kommer allting att bli annorlunda men än så länge är det bara Linnea som vet det.

Nu är det bara en timme kvar, en timme kvar till stängningen, till att dra ner plåtjalusierna över varuintaget en trappa ner, klicket I handen då låskolven slår till. Och sen lägenheten, mörkret koncentrationen.