Jag njuter av det vackra i smärtan.
Den är så bitterljuvt smakfull.
En tomhet uppstår när den slutar.
Ett tomrum som jag kan fylla med kärlek och lycka.
Det har jag gjort denna gång.
Just nu har jag det bra.
En vardag fylld av kärlek och lycka.

Då är väl allting bra?
Slutet gott, allting gott.

Ett kort tag är det så.
Jag vill inte vara lycklig.

Det tråkar ut mig.

Jag vill ha kaos.
Inuti och runtomkring.
Jag vill dra fram som en självförstörande terminator.
Såra och skada, mest mig själv.

Sen vill jag lida, tycka synd om mig själv.
Jag vill linda in mig i mörker och krypa ihop i ett hörn.
Där det är enkelt och tryggt.

Att älska och bli älskad är ovant och skrämmande.

Jag ska försöka stanna i ljuset ett litet tag längre.
Men nedräkningen till att ännu en gång dra igång självdestruktiv förödelse har startat.

Tick.

Tack.

Tick.
Tack.