Min ångest, raseri, sorg håller på att blekna, det började med en liten störning, ett flor, tyll som störde njutningen. Nu är det mycket värre, för att fortsätta tygmetaforen så är det nu markisväv mellan mig och mina allt mera saknade lidanden. Enda trösten är just den växande saknaden som hoppeligen kommer att växa sig stor och stark