Det är en elektrolyt. Jag är en anjon. Det projiceras taggiga ojämna ekg/eeg-kurvor på glaset med långa mellanrum. Jag ligger i ett hörn i vannan, kollar läget, håller mitt avstånd gentemot katoden. Han ska inte få mig så lätt. Det är en stroppig jävel med horn och bockskägg. Jag sväljer min negativa laddning och putsar på äppelkinderna. Jag kommer när jag vill, tror jag.

Jag drömmer i vannan. Drömmarna är klarare i färgerna nu, solen bränner över drömlandskap. Människor är vackra, klär sig till fest, verkar njuta av livet. Bara jag får inte delta. Jag får segelflyga längs hägnet eller bara stanna hemma och städa mitt rum. Sängen full av kattskit och prinskorv. En natt fick jag gå runt en gigantisk ljusröd krater för att komma till en toalett. När jag kom fram blödde jag ur båda ändarna.

Naiviteten. Den är bortrunnen. Tårarna ersatta av svart olja och tjära. Jag är en aubergine, en ingrediens, en kognitiv insikt, en förkroppsligad sorg. Mina ögon är tvättade i vin och smärta. De skiftar i grönt och de läser protokoll genom ögonlock.

Någonstans i periferin finns det aningar, minnen, om ljuvlig- [somnade mitt i bindestrecket, drömde rena ord: ”du är min bästa farmor med brassögon”] -hetens eventuella existens. Det är en grumlig fällning i elekrolyten. Bromoxid, granatäpplejuice, vax eller flytande bärnsten; kanske något en läsare gnuggat ur ögat. Det är ett hål mitt i vannan också, risken är stor att elektrolyten läcker ut och förstör lacken på bordsytan. Som ett otätt dragspel. Det borde stå i ett dragskåp, det hör man ju på namnet.

Jag är öronmärkt. En öronmärkt ko som har legat i elektrolyt är inte ätbar i möblerade rum, det måste ni förstå. Det får bli nödslakt. Vi kan ha  skinnet på golvet sedan. Kanske garva. Det här är en elektrolyt. Inte en eter som den jag svävade i när du flög drake med mig genom de sluttande parkerna. Det här är frätande bottenslam och syra, jag tror det kallas verklighet.