Under ett snedtak
i en gäststuga

vid ett bord
och under en fotogenlampa

två armbågar
mot vaxduk

blickar
genom sprucket fönster

*

Så, som det tycks

att lerjordarna
därute

blir

allt mer
beslutsamma

för var timme

som går

*

Så som solens sista
guldröda, tungor

kysser varandra

där
under takfoten

och jag
lutar mig, duckar

bruset
från E 18

- och som jag helst 
blundar

i detta

nu

*

"du talade

om den staplade torven

lukten av hästskit

om att höra löven

prassla

för vinden

då
när du log

och var som mest
lycklig

då
utefter vägen

och bakom lampans dansande
sken"

*

Lågan

den flämtar
som nu

är orolig

som svag

när natten faller

som nu

och månskäran
dansar, som niger

undan molnen

de
som reser
förbi

som förut
och alldeles nyss

*

vaxduken

som den flyter
som ihop

och som isär

under sökande
som röda

ögon

för de säger i byarna
som i staden ibland

att vissa vägar
tycks förbli omöjliga att räta

och att de bäst förblir

ständigt
slingrande

som ormens väg
på hälleberget

utan början,
helt plötsligt i ett mitt

och alldeles säkert

mot

ett hastigt

slut