Ljuset faller, bara molnen skymmer nu
över isarna ringlar spår
en grå hare som flyr

Och vindarna, de bär hundskallen all längre bort

Upp över skogarna, kanske längs slätter och runt röda berg
över isar som smälter, genom nakna snår
kanske mycket mycket längre bort än så

Mycket längre än de vill förstå

För i deras inbillade palats
torp om ni så vill
spelar inget längre roll

Där lyser tornen alltid svagt

där smeker leendet hennes kind
tar en viskning form
kom här, kom tätt intill

”ta mig ut igen, ut till vinden”

Och i deras inbillade palats
torp om ni så vill
spelade inget längre roll

Inte snön i drivor
inte ett öppet fönster
inte ens granen som föll utanför

Och där lyser tornen alltid svagt