En plats, en prick, blott ett koordinat på kartan.

Och som humlorna arbetar, hummar, där uppe i den jättelika lönnen.

Katten, där i fönstret, nu trampande, smått gnällande.

Vill åt de nymålade fjärilarna på fönsterblecket.

Minnen, platser, historia och intryckt seglar förbi i morgontimman.

Jag drar täcket en aning närmare kroppen.

Låter som mest bara en fot sticka ut. För att det går. Som för att känna skillnad.

Tänker på Johannes och hur han lär ha tagit sin tillflykt till grottan.

Allt för att undkomma koleran som härjade då.

På kylan, på det sotsvärtade berget där i.

Där, under block, efter block och i sprickan mellan dem.

Upp på hällen.

Tänker på historien, hur den består, som sotet, kolen.

Hur den vandrar, från mun till mun, späds ut, späds på.

Hur den vandrat. Från mun till munnar.

Till skrift och sägen.

Tänker på att åren alltid kommer, precis som de går.

Humlorna med dem. Fjärilarna likaså.

På att torpet tycks lika dragit, att fönstren behöver målas om, tätas, kan så vara.

På att de lovar kyligare väder.

Drar täcket än närmre och känner min ensamma värme.

Låter foten sticka ut.

Som bara för att det går.

Och enbart för att kunna känna skillnad.