Brisen

hur jag som förut
och kanske mest som just nu
tycks vaja, buga
inför just den

och i ett gulnande fotografi
ses en måne tycks stå allt högre
förefaller vår skugga
fylla ett blekgrått fönster

ser hur skogarna en gång viskade
hur de allt som oftast speglades
där ur bäckarna, ut ur dig
ur din mun, där tätt intill

och i den gulnande bild som nu finns kvar
finns det som många säkert sig önskat
men som säkert väldigt få
vill ha

hur vindar som mojnat, blivit fria
hur träden inte längre vajar
och hur lugnt du nu andas i natten
där, tätt intill

ser, hur detta mörker
nästan som alltid
så väldigt plötsligt faller
över din hals

och jag ser nog alleles säkert
hur ett gulnande fotografi
till sist även mister
din mun, där

tätt intill