Nu är det din natt
nu är det ögonblicket
när mycket förvandlas
men du förblir kvinnan
med ögon som ser
och händer
som känner väven.

Nu är det stunden
när jag blir ditt djur
när jag tar din doft
och din närhet
och tyngden av din kropp
på min rygg
och går
på alla fyra
längs stigar som är dina
och längs vägar
du viskar
i mitt öra.

Du tar mig i natten
till myren
för att skära dig
ett klänningstyg
ur dimmorna.

Du låter mig bära dig
uppåt höjderna
där silvret dalar
från himlen
till ditt nya halsband
och till buskskogen
där du formar hasselkvisten
till bandet
för pärlorna.

Du styr mig
med det fasta taget
i mitt hår
och jag vandrar med dig
till platser
dit få människor
kommer:
till sjön
där du doppar din kropp
i mörkervattnet
till dalar
där de vita blommorna sover
till mynningen av grottan
där jag hör
det dova ljudet
av det levande därinne.

Du rider mig varsamt
under månen
du låter mig gå
tills krafterna sinar
tills vi kommer till bäcken
där du ger mig att dricka
och svalkar mitt ansikte
med droppar av vatten
från dina händer.

Och vi når till sist
ringen av stenar
där jag minns
att jag varit förut
till platsen
där du kliver av
och tänder veden
som ligger där
i en prydlig stapel
där du vänder dig mot mig
och torkar saltet och värmen
från min kropp
med blad av daggkåpa
där du visar mig en plats
där jag kan vila nära brasan
som lyser i natten.

Det är stunden
när mycket förvandlats
men du förblir kvinnan
som sitter där nära
och sjunger sånger vid elden
på den höga klippans krön
medan jag ligger där
i skogsriset
och minns sagorna.