En kväll med folk som pratar om travhästar, varken mer eller mindre. Mitt bidrag till samtalet begränsade sig till en liten fundering kring de där vita bollarna som ligger på åkrarna och att det kunde vara bönder som ligger i dom, som en stor livmoder och inuti växte en gnällig lantbrukare med keps, högaffel och sur andedräkt. En i sällskapet upplyste om att det var djurfoder (alltså mat, min anmärkning) och att de vita bollarna kallades ensilagerullar. Jag sa att jag inte trodde på det och bad om lite mer foder. Kräftor är ju trots allt ändå kräftor.

Men calvadosen var god. Eller vad heter det i bestämd form pluralis? Calvadoserna var väldigt goda och vänliga. Den första calvadosen tyckte att allt var fint, men var precis lika ointresserad av hästar som jag. Den andra calvadosen hade ett öra för Mozart och snappade upp 25:e symfonin från grannens kultursoaré. Den tredje calvadosen kunde berätta att den genomsnittlige poliskuken var 12,7 centimeter i kravalläge. Den fjärde calvadosen ville prata ensilagerullar igen, men den lyckades jag få käft på. Den femte och sjätte calvadosen var helt överens. Folk som inte har humor borde fan inte ha några pengar. Sedan kysste jag värdinnan i pannan och vi trallade ut mot augustimånen i gemensam trupp, calvadoserna och jag.

Nä, en sådan svärson skulle dom inte ha.