Jag hade en gång tre vänner Tre Äss!
De kallades så för att deras efternamn
började på just S. Vi blev ett "team"
och tillvaron blev, som en "dream"
för orden, som sas av dem de föll,
som en god "stream" mellan oss...

För deras ordsvängar de hade en sån espri
för sen när någon av oss andra fyllde på
och i det, som sagts sa vi andra
tänk att det ännu bättre kunde bli!

Detta gänget blev, som en smältdegel,
som fick roliga ord att bli ännu roligare
och det tråkiga kunde de raskt vända
och sno till och om så att den, som i ilska
börjat tända såg sen på tillvaron på annat
vis det, som hänt var ju egentligen ingen kris...

Deras ordvändningar hade inga hämningar
alls så när natten kom och allt skulle vara
tyst kunde jag vakna upp och gapskratta
igen åt det, som tidigare sagts...

En dog! Kvartetten blev en trio.
Vi fortsatte! Men det fattades något!
Det fattades en viss glöd, som innan
gått igenom allt, som en tråd röd, brio....

En till dog! Vi blev en tystare duo...
Två borta! Absolut vi kom till korta...
Visst orden emellan oss dög,
men inte, som innan de
så elegant tog och flög
föll mer liksom tomma
bara ner i en hög...

Duon rann ut i sanden...

Med vad jag lärt mig av detta, som haft
så många roliga ord i handen är två:
Att man skall ha penna, papper eller
dator inom räckhåll och skriva ner
finurligheter som sagts direkt
annars är de oftast puts väck...

Och även att denna regel, som ofta
sägs att alla är utbytbara den stämmer
inte alls. För i kvartetten, som var, som
sprängdes, där fanns en kemi emellan
oss, som fick oss att tända, som bloss
och kasta loss, hitta en strålande fort-
sättning på det, som sagts innan,
för redan när den första försvann
då förlorade vi redan en stor
del av smältdegeln minsann...
Outbytbar var han!