Så skönt och så lätt tar jag mig för pannan, i dess

solnedgång med löftet om att var dag har nog med

sin plåga. Livet i ord kan kanske beskrivas, men i

smärtan av dess innebörd, blir ord ett överflödigt

fragment som ser sig alltför ofta om. Om dess kärlek

och om dess varaktighet, där djupet av kärlek räknar

dagar som år, där vi som människor upprepar varandras

spår. Rosen i dess prakt formar likt bladen dess pakt,

att inte vissna och dö ut. Med dess drömmar om att

leva fullt ut, länge leve livet, länge leve du som sätter

din dröm i att få blomma ut..