~¤~

I

En mörk natt,
flammande utav kärlekens trängande längtan
- åh, den rena grace! -
gick jag osedd ut,
mitt hus var nu helt stilla

II

Uti mörkret, och säker,
vid den hemliga stegen, i förklädnad,
- åh, den rena grace! -
uti mörker och fördoldhet,
var nu mitt hus helt stilla

III

Uti denna glada natt,
i hemlighet, ty ingen såg mig,
ej heller såg jag någonting,
med intet annat som lykta och guide
än den som brann uti mitt hjärta

IV

Detta vägledde mig
säkrare än middagssol
dit där han åväntade mig
- han som jag kände så väl -
där på en plats där ingen sig visade

V

O vägledande natt!
O ljuvligare natt än gryningen!
O natt som har förenat
den Älskande med sin älskade,
den älskade omdanande i hennes Älskare

VI

Uppå mitt blomstrande bröst
vilket jag hållit helt för honom allena,
där låg han sovande,
och jag omfamnande honom
där uti en frisk bris från den fläktande cedern

VII

Då brisen blåste ifrån tornet,
då jag kammade hans hår,
skadade den min hals
med sin mjuka hand,
upplöste alla mina sinnen

VIII

Jag övergav och bortglömde mig själv,
och lade mitt ansikte uppå min Älskade;
allting upphörde; jag kom ut ur mig själv,
lämnade mina bekymmer
glömda där ibland liljorna

La Noche Oscura Del Alma av San Juan De La Cruz (1542-1591)

L Patrik WJ svensk version 28/04/11