Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Jag har varit så ensam. Så ensam med alla mina känslor, mina tankar, mina upplevelser. Ingen att dela dem med. Ensam... för där var ingen som förstod... för ingen kunde förstå... för ingen hade varit där jag hade varit... just då.

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om ofrivillig ensamhet, om längtan efter en annan människa, om längtan... om längtan att se in i en annan människas ögon, om längtan efter att skratta tillsammans... om ensamhet...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om hur jag som ensam sökt vägar bort från ensamhet till gemenskap. Om att känna mig ensam... mitt i en gemenskap... om att känna mig ensam...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Om att fåglarna, blommorna, humlorna och katten lyckas trolla bort min känsla av ensamhet... och ibland också... månen...

Jag ville skriva om ensamhet, om ensamhet, om det jag vet...

Fast jag förstod... så småningom, att jag egentligen inte vet...

Ensamhet kan jag inte veta, bara känna...

Och jag är aldrig riktigt ensam.

I varje stund jag andas är jag tillsammans.

Med dig. Och dig. Och dig... och allt... och alla, alla er andra.

Vi är alla tillsammans.

Nu... och ända in i evigheten.