Det var såhär;

Vi var på på en ren nöjeskryssning, mina barn och jag, när plötsligt något smällde till och båten började sjunka.

Många hamnade i vattnet liksom jag och plötsligt var de där, hajarna!

Då mindes jag plötsligt en film där de istället för att försöka undvika hajarna hoppade upp på deras ryggar. Detta låter sig göras enbart av de faktum att de blundar de sista sekunderna innan de hugger. Sålunda skred jag till verket och istället för att försöka undvika dem så ansträngde jag mig för att möta dem på deras egen planhalva. Jag gled ner under vattnet och se, där kom en rakt emot mig, en stor rackare dessutom. När han kom gapande emot mig la jag händerna på ovansidan av monstrets käft och tryckte mig upp på ryggen genom en slags kullerbytta.

Jag kom upp till ytan och red nu på den något motsträviga hajen. Min barn skrek från båten men jag försökte stänga av dem och koncentrera mig på min fiende. Han dök nu ner och jag fick släppa taget och flyta upp till ytan igen.

Det kan aldrig vara bra att vara mitt bland alla andra, tänkte jag, och simmade ut en bit från båten och från den skrikande hopen som kämpade för sina liv.

Där kom det ännu en fena och jag tänkte mig att göra om samma bravad en gång till. Jag sjönk därför ner under ytan för att möta min fiende men vad jag fick se var inte en haj utan en delfin. Snabbt som ögat gled jag upp på ryggen och sedan for vi iväg bort från hajarna och döden.

Min delfin bar mig mil efter mil och jag kunde känna tröttheten genom huden.  Långt långt senare gled vi in mot en liten strand med en liten taverna på en terass där mina barn satt och grät.

Jag kramade min delfin och steg upp ur havet, blöt men vacker som en medelålders Afrodite för att trösta dem!