*

[bara en liten liten punkt
för en lång lång berättelse

om när egna råd levs av andra
och själv står man kvar

tack

jag gjorde som du sa

höll andan

och dök]

*

då föll alla himlar ner över

där inga regn och inga stormar bodde
i gammal vågs väntande dal som dynat sig
över alla tider av tomhet

då hölls alla himlars händer högt
där mörkret släpptes och friheten att falla
föll på sina egna tyngder

då föll mot jorden den enda masken
av beströdda glitter och spända stygns sår i skavda kanter
vittnade om svårläkta steg

och du log och du log genom nätter som var
och jag undrade vad som höll leendet uppe

och sen, sa du, och sen
då, sa du, då
då kommer allt bli så bra

och du log och du log och du log

så föll himlarna handlöst i dån av morrande monsters
kurrande kosmos
i den enda vägen möjligt lagd och längtan spann
sina nät med skrimrande trådar

befängt fångade och blint löjligt tvingade in
på spolar smidda med vanvett

i onåd inför sig själv, tänkte jag

du bränner dina järn för länge

tecknen kröker rygg och katter fräser

ser du ej raset

i havets grav i svärtans egna spegel 
för nära för nära för nära

kom jag

i känslans förbjudna degel
med salt eld vatten och järn

jag har vägrat elda den grytan
för dina stormar tystar dåets ekon
för dina stumma stunder dånar dom

mina ögon ser dig falla
ända ner om igen

underifrån

har jag väntat

jag levde i den håla i bottnen du grävt
du spelar bara inte mer

naken nu

ser jag klart - du håller ännu havet
heligt
du håller ännu havet mellan dina lögners fingrar

medan dina händer talar ord
falska som bräckt underströmmat farvatten
i dubbla bottnars farled

min grav blir din när vi skiftar väsen

jag har rett upp mitt liv som jag lovat

lämnar manualen

Lyckan kommer ej

du tar dig dit 
själv

*

Jag har redan min

här

Din tur nu

Din tur nu

Gropen väntar 
kallar

Det finns manna att samla
där nere

*